Hej hej!
Jag skrev på min facebooksida för någon minut sedan, men jag kunde ju inte få plats med allt jag ville säga. Så jag tänker säga det här. För alla som är intresserade vill säga. För alla som inte orkar eller inte vill läsa hela inlägget behöver bara läsa detta:
Det blir aldrig en bok utan händelser, hinder och vilja.
Du ser, det går inte att förstå vad jag menar eller förstå vad jag tänker utan att läsa allt jag skriver! Det jag menar tänker jag förklara nu. Jag har alltid varit ett objekt som det går att göra vad som helst med, och det är jag trött på. Må hända att jag kanske har utgett mig för att vara någon jag inte är, men det betyder inte att jag är märkligare än någon annan. Jag är precis som alla andra. Jag har minst sagt hundra olika sidor att visa upp. Ibland är jag för glad, ibland är jag för ledsen, ibland är jag jätteförbannad och ibland är jag fruktansvärt ledsen. Antingen är jag schizofren eller så är jag fullständigt normal. Men kom igen! Du har också en massa olika sidor som du visar upp - varenda dag! Men inte kommenterar jag eller någon annan. Jag har aldrig förväntat mig någon förståelse för någonting, det kan jag verkligen inte begära av någon. Det är du själv som bestämmer ifall du accepterar eller inte. Men varför är jag så svår att acceptera? Så himsket konstig är jag inte. Alla är lite speciella på var sitt sätt. Hur ska man kunna försöka vara normal när ingen runt omrkring dig tycker att du är det? Jag har blivit utrustad med Guds alla känslor, så varför ska man inte använda dem? Vad finns det för anledning att kommentera?
Idealet människa är väldigt individuellt. Det finns ingen tydlig gräns för hur man ska vara, det borde man vara tacksam för. Det är alla vandrande varelser på jorden som har skapat formen av hur man borde vara. Och om man inte kan det helt då? Om man inte är som alla andra, måste man vara ett objekt som måste göras någonting åt? Du är ju likadan! Ingen kan vara exakt som man borde utan lobotomi. Du har bara vägrat inse
din egen akilleshäl. Eller blundar för den, i hopp om att ingen annan ser det. Men folk ser den. Inte för att det är utmärkande, utan för att de vill. För de tänker precis som du. Man måste skydda sitt eget och klanka ner på allt annat annorlunda de ser för att framstå i bättre dager själva.
Har du någon gång sett en samling zebror på TV eller så? Visst ser de likadana ut? Men om du går nära eller zoomar in ser du att varje zebra har sin egen design av ränder. Ingen är den andra lik. Det är så med människor också. Det är ju helheten som gör oss till de vi är, precis som zebrorna. Vi, en flock med människor, ser precis likadana ut om man iakttar på avstånd. Men vi är ju inte lika, så varför sträva efter det då? Idealmänniskan existerar inte! Eva och Adam var inte heller likadana, tänkte inte samma tankar, hade inte samma värderingar, ägde inte likartade beteenden. Varken könet eller själen var samma för dem.
Är det så svårt att förstå att jag blir kränkt av allt som sker bakom min rygg? Jag försöker inse min plats, men det blir svårare och svårare eftersom jag själv snart inte vet vem jag är. Och det är på grund av att alla har sin egen uppfattning om vem jag är. Så snälla, döm mig inte efter egna mått, utan låt mig leva som jag själv vill.
INGEN VET ALLT OM MIG.
Det är en stor sorg ibland, men det är också min stora makt! Någon har fått mig att försöka inse det. Det jag menade med boken där uppe är ganska enkelt. Jag är en bok. En roman. Full av svek, kärlek, smärta, likgiltiget, sorg och prägel. Allt det krävs för att man ska bli fulländad, eller en färdigskriven bok. Jag själv älskar både deckare och komedier, men det blir tråkigt i längden. Jag vill läsa det äkta, jag vill veta sanningen. Eller i alla fall lite av sanningen. Men skillanden mellan mig och vissa andra är att jag ALLTID läser ut boken. Jag läser aldrig bara sammanfattningen. Jag hittar aldrig heller själv på slutet. Så varför gör andra det då? För att det är lättare eller? Detta är frågor som jag aldrig kommer få svar på, eftersom det är känsliga frågor som man i idealsamhället inte ställer.
SAMMANFATTNING: Det blir ingenting av mig ifall ingen låter mig blomma ut lite grann.
